Okej, och sen då?

Som jag skrev i mitt kort författade tidigare inlägg är det alltså inte långt kvar till studenten nu. Om jag räknar på det bli det 99 dagar kvar: nedräkningen har alltså startat på allvar.

Jag möter studenten med högst blandade känslor. Jag är otriligt skoltrött, till den grad att jag inte presterar i skolan längre. Samtidigt har jag för bra betyg för att knulla upp skolan i trean, vilket sätter mig i en sits där jag inte bryr mig om att studera hårt, men där jag samtidigt får ångest över det. Fruktansvärt!

Vad händer sedan då? Vad ska jag egentligen göra när jag för första gången i mitt liv inte har något att komma tillbaka till? Jag tillhör nog inte kategorin av människor som tycker att ”dagens ungdom” har allt för många val, och därför känner sig stressade över detta, jag är glad att jag kommer från en kulturell medelklass där fortsatta studier påhejas hemmifrån, men samtidigt förändrar det inte att jag inte har någon som helt idé om vad jag ska göra. Jag pratade med min goda vän Erik om problemet och han sa att att han hade för mycket han ville göra, att han inte skulle hinna med. Jag är betryggad. Jag kommer hinna med. Jag vill nämligen inte göra någonting.

Jag vill vara med mina vänner, jag vill dricka folköl i stockholms grönskande stockholm, jag vill skrapa knäna på väg ned från skinnarviksberget aningen berusad och jag vill nattbada på långholmen drickandes skitdyr folköl från seven eleven i gryningen för att sedan gå hem och sova några timmar. Sedan vill jag vara fnitterbakis när jag äter en pizza på hornstulls stolthet Piccolo Angelo och därefter spela fotboll och dricka folköl. Jag vill ha kravlös sommar, året om och livet ut.

Men sommaren varar inte året om, vännerna kommer liksom jag inte ha semester livet ut och folkölen smakar sämre i november än i juli.

Jag vet inte vad jag ska göra i höst, men jag orkar inte börja plugga, det är ett som är säkert. ”Folk” brukar säga att det är bra att ta ett år emellan, av divese anledningar. Jag vet inte om det stämmer, jag vet bara att jag inte orkar studera.

Allt i mitt liv är inte hopplöst, ångestladdat eller jobbigt. Egentligen tror jag att allt är bra. Jag är tillsammans med Sarah, världens bästa tjej som jag är kär i, och som på något sätt blev kär i mig också (skulle det inte vara så att mina organ lär vara värdelösa skulle jag tro att hon skulle sälja dom). Henne kan ni följa via hennes fotoblogg. Erik är tillbaka från sitt arbete på Filipinerna där han tillbringade 6 veckor på Robinson-inspelningen. Och allt med vänner går så bra. Jag längtar till sommaren. Till illusionen om livet som kretsar kring folköl, berg, bad och pizza.

Hare.