Färjanfestivalen – Jag kommer inte hem ikväll

Det regnar. Jag har gått i 40 minuter. Jag är bakfull. Jag svettas samtidigt som kylan biter. Jag är långt ifrån norrtälje. Jag missar bussen. Den sista bussen.

Innan detta missöde var jag på den trevliga, årliga färjanfestivalen. En återkommande festival som omfattar ett 30-tal tält som satts upp i en killes trädgård. hur vida festivalen är en öppen tillställning eller inte är en tolkningsfråga. På festivalens hemsida påstås det att denna tillställning är öppen, men alla som är där känner varandra. Ja, förutom de jag kom med. Det kanske inte spelar så roll. Alla är trevliga men givetvis är man lite utanför. Då regnet föll under andra dagen besluade vi oss att åka hem, de skulle komma mera.

När vi väl stod där och hade missat bussen blev läget mer och mer desperat. Jag gick så långt att jag skickade ett sms till Viktor för att be denna hämta oss i utbyte mot pengar och en avsugning, något som vederbörande avböjde (jag vet inte om det var pengarna, avsugningen eller kombon som avskräckte). Det hela slutade med att Eriks tappra och snälla farfar kom och hämtade oss för att sedan köra oss till mörby centrum, och jag kan säga er, att mörby aldrig känts så nära staden som när vi rullade in brevid grillen. Pressbyråns vidriga skyltar om ”kaffe + macka 456 kr” har aldrig varit så inbjudande. Då visste jag att jag skulle komma hem. Väl hemma hade pappa lagat mat. God sådan. Sådan man blir tjock av. Då var jag glad.

Detta var gårdagen. Idag har jag inte gjort mer än att träffa Jolian och fortsatt att vara orolig för mitt ben, som betett sig konstigt i en vecka. Jag står nu inför alternativet att skita i det hela och hoppas på att domningarna slutar och att ta mig i kragen för att imorgon gå upp i ottan för att besöka närakuten, för att sedan få en remiss upp till SÖS-akuten och sedan vänta där 11 timmar och 40 minuter för att sedan bli hemskickad med ”kom tillbaka om det blir värre”

Men om det blir värre då? då kommer jag ju inte ens hinna skriva in mig i receptionen innan jag avlider, och då om jag har en åkomma man inte kan dö av.

Nej förfan, nu ska jag inte pladdra mer. Hare.