Färjanfestivalen - Jag kommer inte hem ikväll

Det regnar. Jag har gått i 40 minuter. Jag är bakfull. Jag svettas samtidigt som kylan biter. Jag är långt ifrån norrtälje. Jag missar bussen. Den sista bussen.

Innan detta missöde var jag på den trevliga, årliga färjanfestivalen. En återkommande festival som omfattar ett 30-tal tält som satts upp i en killes trädgård. hur vida festivalen är en öppen tillställning eller inte är en tolkningsfråga. På festivalens hemsida påstås det att denna tillställning är öppen, men alla som är där känner varandra. Ja, förutom de jag kom med. Det kanske inte spelar så roll. Alla är trevliga men givetvis är man lite utanför. Då regnet föll under andra dagen besluade vi oss att åka hem, de skulle komma mera.

När vi väl stod där och hade missat bussen blev läget mer och mer desperat. Jag gick så långt att jag skickade ett sms till Viktor för att be denna hämta oss i utbyte mot pengar och en avsugning, något som vederbörande avböjde (jag vet inte om det var pengarna, avsugningen eller kombon som avskräckte). Det hela slutade med att Eriks tappra och snälla farfar kom och hämtade oss för att sedan köra oss till mörby centrum, och jag kan säga er, att mörby aldrig känts så nära staden som när vi rullade in brevid grillen. Pressbyråns vidriga skyltar om “kaffe + macka 456 kr” har aldrig varit så inbjudande. Då visste jag att jag skulle komma hem. Väl hemma hade pappa lagat mat. God sådan. Sådan man blir tjock av. Då var jag glad.

Detta var gårdagen. Idag har jag inte gjort mer än att träffa Jolian och fortsatt att vara orolig för mitt ben, som betett sig konstigt i en vecka. Jag står nu inför alternativet att skita i det hela och hoppas på att domningarna slutar och att ta mig i kragen för att imorgon gå upp i ottan för att besöka närakuten, för att sedan få en remiss upp till SÖS-akuten och sedan vänta där 11 timmar och 40 minuter för att sedan bli hemskickad med “kom tillbaka om det blir värre”

Men om det blir värre då? då kommer jag ju inte ens hinna skriva in mig i receptionen innan jag avlider, och då om jag har en åkomma man inte kan dö av.

Nej förfan, nu ska jag inte pladdra mer. Hare.

När saker bara blir och går sönder

Efter en hård natt kom jag och Alex hem till mig runt 6 på morgonen, solen sken och jag måste säga, att jag inte kommer ihåg mycket av denna stund i livet. Dagen efter ser jag tecken på 7-11-tacocalzone på underliga ställen i lägenhet. Mina skor står invid datorn och jag vill inte ens veta vad jag gjort på facebook, något som ännu inte visat sig (kanske skrev jag inget)

Jag trodde att ingen störra skada var skedd, men ack så fel jag hade. Min inneboende kom just in i köket och sa samanbitet att hans hörlurar var slängda på golvet och att dessa inte längre var i ursprungligt skick, de är helttänket jättetrasiga. Jag ska köpa nya i morgon, men jag tror han tröttnar på mina ständiga och högljudda hemkomster. Fan, och jag som inte ens sa förlåt. Jag sa bara sorry, jag köper nya. Fan vad värdelöst.

En fråga om tid

Jag har nu suttit i skolan från 8:30 till 18:00 varje dag  hela veckan för att ta igen allt jag inte gjort i skolan, och visst går det frammåt, men inte tillräckligt snabbt.  ALLT ska vara klart till måndag, och jag kommer inte bli klar. Det suger. Hoppas jag kan hålla godkännt i alla ämnen. Det blir nämligen gärna så att jag bortprioriterar ämnen som idrott och bild, då dessa inte KÄNNS lika viktiga, men ger poäng som riktiga ämnen (seriöst, att peta i photoshop eller springa sig svettig är inte ämnen)

När jag lyssnade på radio i dag så var det ett program där människor fick ringa in och prata om vad de ville. Seriöst, vi lever i 2000-talet, kan vi inte lämna radions apstadium där folk får ringa in med öppningsrepliken “skulle vi bara göra… det är invandrarnas fel…” helt utan insikt i ekonomi eller samhälle. “Men alla ska ju få komma till tals” eh… nej! Och om nu Olof, 72 år, som dessutom har dragit i sig 7 starköl ska få komma till tals kan han ju göra det på samma sätt som bittra idiot Zeke, snarton, på en bloggadress folk inte bryr sig om. Jag har ett obefintligt behov av att höra knäppgökar på radio, om sanningen ska fram har jag nog ett ganska litet behov av radio överhuvud taget.

Nu är det inte långt kvar till avslutning och min födelsedag, som i år sammanfaller på samma dag, men i förhållande till alla som slutar den femte är det en evighet…

Hare

Bakis, jag gillar inte lakrits

Det är fan fördjävligt. Det är måndag och jag är bakis sedan lördagen. Livet blir inte bättre, men det blir inte sämre heller. Om en vecka ska alla arbeten i skolan vara inne, annars är det kört. Jag har säkert 10 stycken. Skriver blogg istället, det känns mer givande (?). Vi får sommarlov den 13 juni, hur fan tänker dom? Alla andra får typ den 5:e…

Att vara själv…

Alltså, att vara ensam och ta det lugnt är okej. Men när man har vänner som man ska träffa  och folk man ska “höras med” som inte svara på luren känner man inte att man är för sig själv. Man känner sig bara ensam. Man känner sig som killen som har hela världen mot sig. Tack för EMO-boy feelng. Jävla skit.

Hare

Produktivitet…

Grunden till skapande. Ni som trodde att kreativitet, ledord, process eller dylik var grunden till allt skapade, ni är framtidens reklammänniskor. Och ni ljuger. Det är inte så att dessa ord inte finns, visst existerar de. Men det är bara en fiktion för er. En fiktion som fungerar likt en kod för att upprätthålla och rättfärdiga kaffedrickande och innbördes beundran för att dega framför datorer. Varför jag är så dryg mot denna yrkesgrupp? vad tror ni? jag suger på allt som har med det att göra till den grad att jag knappt får upp Paint.

Under denna dag var jag inte vidare produktiv. Jag har sjukt mycket att göra i skolan och jag åstakom lika mycket som ett sovjetiskt jordbruk. Jag stressade i mig skolmaten för att sedan sitta och räkna pengar för “Operation Dagsverke”. Helt sjukt. Hade jag haft lite att göra i skolan hade det inte varit något snack om saken. Jag hade aldrig räknat 17 åriga idealisters inskramlade pengar, jag hade sagt “screw you guys, im going home”, men nu var jag tvungen att agera i en anda likt Bono. Jag vet inte varför det alltid blir så, att jag måste göra saker man inte behöver i de stunder när jag har viktigare saker att tänka på.

Förlåt för allt detta svammlande, men jag är trött och ska snart krypa till kojs. imorgon blir det fotboll och ett pass med bröst och triceps i svettfabriken (vilken äcklig benämning på gym det var) Godnatt och hare.

Yrkesval chef?

Det känns underbart att ha en blogg enbart för Hanna och mig själv. Inte att vi har den tillsammans, men att jag skriver och hon läser, det innebär ju ett 30tal besök i månaden och det är inte allt för pjåkigt. Skulle jag vara 17 år, blond och ha stora bröst skulle det vara betydligt fler, men jag tror att det skulle vara jobbigt i längden att skriva om smothis, skor, kjolar och MUF. Jag vet att blondinbella inte är 17, hon är säkert 18 i kroppen, men vad spelar det för roll när hon tänker lika logiskt som om hon vore 7.

För och nackdelar med Hannas föreslagna yrke:

Chef

Fördelar: Man får bossa folk. Bara där är jag rätt nöjd. Om jag ska bossa folk vill jag göra det genom att ha ett kontor där jag kastar upp marmeladkulor i luften och försöker pricka munnen och youtuba hela dagen, folk ringer på mina tre telefoner oavbrutet medans jag hela tiden säger “ja, det är många bollar i luften nu, men du ska få dina tips. Ledord: framgång, framgång: Slit, nu kör vi!”

Dagen börjar med att jag glider in på kontoret, pratar i mobilen (föregående samtal), samtidigt som jag rättar till slipsen. En assistent kommer med en bunt papper samtidigt som jag ursäktar personen på andra sidan linjen och säger till assistenten: Kan du kila ner och köpa en mocaccia till mig? Gölligt”

Nackdelar:

alltså, jag vill ju jobba med människor, inte mot och över människor. Personen jag beskrev har det möjligtvis skönt på jobbet, men han är ju en person som skulle kunna dra undan kryckorna på på Agda 89 år om han tjänade pengar på det.

Nästa yrke tar jag upp i morgon.

Hare.

Det fina livet

Ja, vad ska man säga? Klockan är 03.33 och man lyssnar på Magnus Ugglas bästa … Halvpackad och förvånadsvärt glad måtte jag säga.

Det kännns dåligt att ni inte langat några kommentarer på föregående innlägg måste jag säga… Ni kan alltså inte säga vad jag ska bli.

Vad fan ska man göra när “100% Uggla” ekar i lurarna och man är en förvirrad snarton åring?

jag skiter i allt

… och det skiter jag i, som Magnus Uggla upproriskt hävdade.

Idag är det fredag. 3 dagar kvar till måndag. Sedan är det en vecka tills det är måndag igen, alla dessa måndagar. 1/7 av ditt liv är måndagar. Fruktansvärt. Det gäller alltså att skaffa sig ett yrke där måndagar är roliga, vad nu det kan vara.

Det här med yrke är något som ger mig ångest. Jag såg på det fruktansvärda kanal 5 programet “sanningens ögonblick” och tjejen som satt i stolen fick frågan “Vill du ha barn?” hon svarade nej och lögndetektorn svarade att det stämmde. Jag blev förvånad. Jag kan inte tänka mig att någon gång i livet inte vilja ha barn (jag och Lisa ska ha barn, det har vi bestämmt och så ska det bli). Där emot kan jag inte tänka mig själv i ett yrke. Det går inte. Om ni kära läsare har några sköna yrken ni tror att jag passar i så kan ni ju alltid skriva en kommentar, så lovar jag att inom en snar framtid besvara alla tips på bloggen i ett inlägg där jag sakligt går i genom för- och nackdelar samt min lämplighet till yrket i en skalla 1-10.

 

Hare

Jag är tillbaka (kanske)

Ja, mitt bloggande är ytterst sporadiskt. Ibland bildas även onda cirklar, när man vill skriva men det var så länge sedan sist, så vad man bör ta upp blir krångligt, men det blir ju inte bättre nästa dag, och fan inte dagen efter det heller (vare sig med skrivandet eller livet)

Om en vecka fyller Alex 18 och samtidigt infaller den månad som jag åmat mig över i flera års tid, nämligen den när Alex är 18 medans jag inte är det. Att den lilla skitungen som jag känt så länge lagligt kan gå och köpa sig en bärs på krogen och sedan snus på konsum medans min legitimation förbjuder mig är befängt.

Jag var tänkt att födas 6 juni och jag kan tacka min mamma, mig själv och gud föratt så inte blev fallet. Min brorsa yller år på 1 maj och jag skulle fyllt på nationaldagen. Hur kul skulle det kännas att varje år man fyller år tvingas genomlida denna dag av nationskänsla och denna renässans av patriotism som vi idag ser i Sverige. Det finns fan inget värre än att se latteföräldrar ta ut barnvagnen och låtasina snoriga kids vifta med svenska flaggan och säga “ja, det är ju så tråkigt, att man inte ska kunna älska Sverige utan att vara rasist” Ja, vet vad jag tycker är tråkigt? att det är förbjudet att dränka människor som sig med latte tills det sprutar ut ur öronen på dig samtidigt som jag kissar i din lägenhet du köpt för dyra pengar på södermalm på grund av ditt jävla jobb som “art-director-producing-consult-jag-måste-sätta-engelska-titlar-på-mitt-yrke-för-jag-vet-inte-vad-jag-jobbar-med, ÅK HEM TILL BORLÄNGE OCH STANNA DÄR din inflyttade jävla mupp som inte vet att man låter folk gå av innan man själv går på tunnelbanan. Puh! skönt att få ur sig allt detta hat.

Alla som vill uppleva lite barndomsminnen och mellanstadiedisk ångest kan lyssna på denna ljuvliga låt jag lyckades snubbla på när jag under en mindre produktiv stund hängde på youtube:

http://www.youtube.com/watch?v=QpvwxK7F2BI  (jag vet inte hur man länkar, så ni får klippa och klistra, ni klarar det!)